goodbye to yesterday

Jag har så svårt för avslut och avsked.

Jag försöker underlätta för mig själv, minska stressen genom att göra livet enklare. 

Men det är ju aldrig enkelt när en ska sakna allt så jävla mycket. 

Jag vill inte känna saknad.

18 oktober

Det är så jävla svårt att inte vara ledsen.

08.08 i tårar

Jag gråter,
jag gråter för att jag är rädd för de sjuka kopplingar min hjärna gör när jag sover.
Jag förstår inte hur en människa kan drömma så sjuka drömmar, sådär från ingenstans.
Varför fanns detta äckliga, osanna i mitt undermedvetna? Varför ska jag behöva uppleva den ultimata mardrömmen? Vad säger våra drömmar om oss egentligen?
För det är ju det som skrämmer mig mest nu när jag är vaken:
allt det där fanns i mitt huvud - MITT huvud.

16/8-15

Jag är trött, jag är det alldeles för ofta. Det är något fel.
Idag har jag tagit tillvara på ångesten,
inte för att jag tror att jag skulle kunna gjort annat.
Jag känner mig så jävla ledsen och sammanfattningsvis är livet ett äventyr fyllt av ångest och smärta.
Jag har tänkt idag att jag är en klen människa, som är så dålig på att leva.
Jag mår illa när jag tänker på att många av dem jag räknar till min familj kommer att dö innan mig, och jag mår illa när jag tänker på att jag kanske dör innan dem.

Hur undviker en ångest?
- Distraktion, så nu ska jag titta på hund-, häst- och gårdsannonser.

11 augusti

I min stad blir människor mördade på IKEA.

Jag undrar varför.

Det går inte att leva om en tänker för mycket.

Den enda överlevnadsstrategi jag har är distraktion. Om du inte har tid och kraft till att tänka, inte speciellt många timmar över till att känna efter och reflektera - då funkar det ju; att leva.
Men jag tycker att det är ett märkligt sätt att existera på.

24/6-15

När jag är roten till all smärta, hur ska jag kunna förlåta mig själv?
När andras brister enbart faller tillbaka på mitt val av umgänge, hur ska jag kunna vara arg, besviken, ledsen på någon annan än mig själv?

8/6-15 (det är juni???)

Nu finns inte ens längtan kvar, enbart hopplösheten.

25/5

Vi pratade om personer som anser att det är viktigt att eventuella partners är på samma socioekonomiska nivå som en själv och hur absurt det kravet är. Jag tänkte på att han uttryckt just det; att jag och han inte är på samma nivå ekonomiskt och att det skapar obalans.

Vad är det som egentligen skapar obalans och vems är ansvaret?